Vantjakten...

Vilken dag jag har haft... Dagen började som vanligt, frukost, bus och Anton sov förmiddag. Sen gav vi oss av vid 11-tiden mot svärmor för att äta lunch. På vägen dig lyckades jag tappa bort min ena vante (de superbra vantarna som jag haft varje vinter i säkert 10 år snart). Jag gick fram och tillbaka på den vägen jag gått i över två timmar utan att hitta något (missade ju så klart lunchen). När Anton vaknade och det var lunchdags fick jag avbryta sökandet och bege mig hem till svärmor. Efter lite mat i både mamma- och sonmagen gav vi oss ut på promenad med svärmor. Vi gick så klart samma väg tillbaka utan att hitta något! Jag hade gett upp hoppet och börjat fundera på hur jag skulle få tag i nya vantar (försökte nämligen hitta just såna vantar till gubben i julklapp, men det var totalt omöjligt). På kvällen bestämde jag mig för att sticka iväg och träna. Medan jag var på gymmet fick jag en känsla för var vanten kunde vara (på en gata där jag inte alls gick, men var kände att den nog var där iaf) så på väg hem svängde jag förbi och tänkte parkera bilen och gå ett varv runt kvarteret. Det behövdes inte för så fort jag svängde in på den gatan (gatan från Corner och längst med kyrkogården) så såg jag vanten ligga uppe i en snödriva. Helt otroligt att jag inte ens gått på den gatan men ändå fick en känsla för att den var där... Tror jag har ett sjätte sinne för vantletande ;)

Nu tänker ni förmodligen: mycket liv för en liten vante och ja, jag är lite fånig, men jag gillar mina vantar och nu är dom båda två hemma i tryggt förvar igen :D